Kajsa, Cliff & Bruno

Om ni går ut i kväll och tittar upp mot himlen så kommer ni att se en stjärna. En stjärna så mycket klarare och vackrare än alla andra stjärnor. Det är Cliff som återförenats med Voodoo.

                                    

Vår älskade lilla Krigare. Det finns inga ord för smärtan, sorgen och saknaden. Vi möts igen. I en annan värld. I en annan tid.

Japp! Då har vi gjort vår barmarksdebut tillsammans Bruno & jag. Nervös som få var jag vid starten, men fick hjälp av Kenneth (Björnligan) som fick Bruno lugn och sansad. Fast då ville han istället stanna kvar hos honom för han var ju en mysig kille. Fick lintrassel och strul direkt men redde upp det lugnt och sansat och sen var vi iväg.

Bruno gick på i ett väldigt bra tempo och var hur lydig som helst med höger/vänster kommandon. När vi kom till den långa branta utförslöpan gick jag ut till vänster för att släppa fram ett ekipage. Tyvärr var det lite för mjukt i kanten och framhjulet på cykeln skar ner och ställde sig 90 grader fel. Lyckades hålla mig uppe, men hade en livsfarligt hög puls efteråt. Farligt!
Bruno var på hugget och tänkte gena genom skogen för att hinna ikapp hunden som passerat och nästa lintrassel var ett faktum. Även den här gången redde vi upp det lugnt och sansat.

Resten av banan gick smärtfritt även om min nervositet gjorde att jag fick sämre ork. Var duktigt trött när vi kom i mål.
Vi slutade som femma av fem i klassen, men jag var mest nöjd med att det gått så bra ändå. Två av tjejerna tävlar i landslaget, de andra två är också duktiga och vältränade. Jag bättrade vårt personbästa med 35 sekunder trots det strul vi hade och fick en tid som inte alls är något att skämmas för.

Det vi tar med oss från den här tävlingen är att vi måste träna starter. Huvudsaken är att vi hade kul tillsammans och det hade vi verkligen. Nu längtar jag till snön. Det ska bli så roligt att åka skidor med Bruno!

Resultatet:

Tävlingen kördes i det 4 km långa elljuspåret på Nydala, och resultatlistan ser ut så här:

Kickbike, 2 hundar, mix
Sara Nilsson Norsjö Hundkörare 08:09

Kickbike, 1 hund, mix
Liselott Eriksson Umeå DHK 08:18
Christin Westman Umeå DHK 08:34
Marie Larsson Norsjö Hundkörare 08:51
Catarina Södersten SPHK Nedre Norra 09:09
Emanuel Nilsson Lycksele DHK 10:38
Mikaela Asplund Umeå DHK 10:58

Cykel, 1 hund, damer
Sara Nilsson Norsjö Hundkörare 07:16
Tina Gidlund Sundsvalls BK 07:57
Sofia Börjesson Lycksele DHK 08:05
Ida Åstrand Umeå DHK 09:42
Karin Wallgren Umeå DHK 09:50

Cykel, 1 hund, herrar
Mats Marklund Norsjö Hundkörare 07:30

Linlöpning, 1 hund, damer
Marie Larsson Norsjö Hundkörare 15:12
Anna Börjesson Lycksele DHK 20:58

Motionsklass, Kickbike
Pether Eriksson Umeå BHK 09:36
Emma Åhlen Umeå DHK 11:51


Kan inte annat än vara glad över min stolliga kille:-)


Fotograf Kenneth Björnligan http://www.bjorn-ligan.webs.com/

Varit hos veterinären med Cliff idag. Är så enormt lättad över att han inte har diabetes! Symptomen stämde annars in på detta. Vi tog prover på njurarna eftersom han varit svälld över njurarna ett tag nu. Hans spolformighet är något vi får dras med ett par månader till. Det är biverkningar från cortisonet. Han ska inte få fri tillgång på vatten längre eftersom han dricker som en späkalv och detta gör att det är svårare att bli av med fettdepåerna runt njurar och bröstkorg på honom. Vi kan även börja träna lite mer fysiskt med honom. Inte bara promenader. Han ska springa.
Nu är det bara att vänta på provsvaren till nästa vecka. Veterinären har funderingar på att han kan ha någon typ av hjärnskada eftersom han tappat bakdelskontrollen. Den rehabträning jag kört med honom har kanske gjort att han klarat sig längre än han gjort annars, men att se honom på en elitplan ser vi numera som en utopi. Han klarar inte av att hoppa hindret och skriker vid stegförflyttningarna eftersom han blir så frustrerad över att inte bakdelen lyder riktigt.
Det är förmodligen också frustration över att inte ha kontroll på sina rörelser som gör att han blivit ängslig och stingslig.



Nu har Cliff fått flytta till lillmatte igen. Det tar på väldigt mycket på psyket att leva med sjuk hund. Att konstatera att mjölet är slut hemma och hasta iväg på affären har varit uteslutet. Allting måste planeras i detalj. Först fara och lämna Cliff i bilen på jobbet och sen fara iväg och handla. I bilen på jobbet är det enda stället där han känner sig trygg att bli lämnad. Likadant om jag ska på möten eller träna med Bruno. Här har inget kunnat ske impulsivt på ett bra tag nu. Jag har inte ens kunnat stänga dörren till toan utan att han gått igång med sitt hjärtlösa skrik i vild panik att jag ska lämna honom för gott. Tänk om jag spolar ner mig i toan :-O
Hos lillmatte är han lugnare. Där fungerar det fortfarande att säga att man ska till gruvan om man ska lämna honom en stund.
Här hemma har jag fått ta med honom när jag gått med soporna.
Det känns så skönt att få avlösning och samtidigt veta att Cliffs trivs så himla bra hos Jossa, Malik, Kisse (Flingan) och hamstern som jag glömt namnet på:-) Jag kan ju hälsa på honom så ofta jag vill också.
Nu ska jag vila mina stackars nerver ett tag. Jag ska träna Bruno utan att få ont i magen av ångest över att behöva lämna en ylande och gråtande Cliff. Ingen fixande med "barnvakt" x antal gånger i veckan. Det har förtagit mycket av glädjen med Brunos träning faktiskt eftersom det varit ett evigt bök och stök inför varje gång vi varit iväg.
Hoppas att blodproverna inte visar på något allvarligt fel på min hopplösa älskade lilla collietok....

Haft en hel del funderingar om allt och ingenting på sistone. Det är mycket som tål att tänkas på och annat som jag faktiskt inte skulle behöva fundera på...
Måste ringa veterinären i alla fall. Något är väldigt fel med Cliff. Han uppför sig som om han skulle vara dement ibland. Vissa ljusa stunder fungerar allt som det ska. Då är han samma vanliga gamla Cliff och går elitlydnaden så pass bra att jag blir sugen på att anmäla till tävling. Andra stunder är han förvirrad, går in i väggar och blir aggressiv mot hundar och folk. Det tar på psykiskt att umgås med honom för jag lever ju trots allt på hoppet och önskar intensivt att han ska bli helt frisk. Jag tillåter honom att kampa med kopplet som en valp för jag tycker det är så positivt att han vill och orkar göra det. Jag hissnar av lycka när han vill busa med Bruno i skogen och lika glad som jag blir över alla friskhetstecken lika förtvivlad blir jag över att han fortfarande är plufsig och sälformad. Han går inte att lämna ensam överhuvudtaget. Han blir helt förtvivlad om jag stänger honom ute när jag går på toa och när han blir ledsen då hör alla det. Tyvärr!
Han verkar dessutom lida av yrsel eftersom han "klöser" fast sig i golvet ganska ofta. Suck:-(

Har inte gjort någon utvärdering till hundtjänstbefälet angående KFÖ. Vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Får väl delge helt objektivt vad som hänt och inte hänt. Som bekant är det svårt att både skita och hålla igen samtidigt.

Har dessutom tagit ett beslut om att inte vara så jävla diplomatisk jämnt. Om öppenhet och ärlighet efterfrågas så ska jag väl tillgodose önskemålen. Men sanningen kan ju göra ont också. Skjut budbäraren så ordnar sig allt...

                   

Ja då har jag förbrukat tre semesterdagar då. Så mycket vila vet jag inte om det var, men med tanke på min anställningsform så var det mer lönsamt att göra så än att försöka få ut nån SGI.
Med andra ord har jag avverkat 5 dagars KFÖ för det här året. Mycket att smälta och mycket att ta med sig till nästa KFÖ. Det har varit både positiva och negativa upplevelser.
De tre första dagarna var i stort positiva, lördagen mindre positiv (utom kvällen som var mycket bra) och söndagen var helt ok efter klockan tolv.
Cliff fick bo hos lillmatte från torsdag eftermiddag tills idag och MrB har fått titta på alla grönklädda filurer.

Jag är nöjd med min egen insats. Hade nog inte kunnat prestera så mycket bättre. Bortsett från pistolskyttet igår som gick allt annat än bra, men då hade jag så många tankar i huvudet så det gick inte att ställa om sig och fokusera. Shit happends. Hade det varit real life så hade jag satt fler personer ur spel eftersom de varit tvungna att ta hand om de stackare som jag skadade:-)

Har fått undan all grön packning och påbörjat utvärdering till hundtjänstbefälet. Så mycket mer har jag inte orkat idag. Trött!


MrB lokaliserade lede fi nere vid strandpromenaden ute i Holmsund:-)

Har haft två hektiska dagar nu. Tack och lov att jag förberedde lite på jobbet i helgen. I eftermiddag var jag klar med det jobb som jag normalt avslutar på onsdag eftermiddag. Kunde med gott samvete smyga iväg och fixa lite ärenden.
Dessutom har jag laminerat alla mina utbildningskort och plockat fram materiel som jag kan behöva. Svågern har räddat lite från datorn som drack vin förra sommaren också. Hoppas jag kan dra lite kopior från det imorgon. Inget bläck i skrivaren hemma. Typiskt!
Sen var jag tvungen att bada äckelpäckelbruno idag också. Var han varit vill vi inte veta, men han luktade ju inte hallonbåtar precis.
Cliff ska få bo hos Jossa i helgen. Skönt att bara behöva tänka på en hund när vi har övning faktiskt.


Önskar jag hade Brunos förmåga att kunna koppla av:-)

Idag bestämde vi oss för att trotsa vädret och gå runt Nydalasjön trots att regnet stod som spön i backen.
Cliff lämnades hos lillmatte eftersom det blir lite för långt för honom att gå. Tror ju knappast att det gick nån nöd på honom.


Vi gick ut i lite för högt tempo vilket innebar att jag var helt slut efter 5 km. Då är det inte lätt att bromsa när Bruno ligger på. Han förstår inte alls varför jag går så sakta när jag kan springa i full fart. Han fick ta sig ett litet dopp medan jag hämtade andan och vilade mina stackars benmuskler som var fulla i mjölksyra.


Fördelen med det pissiga vädret var att det inte var så mycket folk efter gångvägen. Just nu jobbar jag med att få Bruno att inte snurra runt runt så fort han blir otålig när jag inte har; i hans ögon; tillräckligt högt tempo.
Känner redan nu att jag kommer att få en brutal träningsvärk.

Jag är väldigt nöjd med dagens pass. Dels för att Bruno passerade sjöfåglar på två meters håll utan att bry sig eftersom han jobbade koncentrerat framåt och dels för att han lyssnade väldigt bra på mina kommandon även vid de fåtal möten vi fick.
Som belöning fick han busa med Paddy och slita lite päls från pälsmonstret:-)
Äckligt blöt blev vi, men det är det värt. Jag känner mig så nöjd efteråt som inte bara såsade bort dagen i soffan. Lite motigt är det ju trots allt att ta sig ut i ösregnet.
Skönt att systeryster är med på galna upptåg och stretar på utan gnöl.

Nu i veckan har jag gett sista Prednisolontabletten till Cliff. Sista tiden har han svällt upp rent fruktansvärt i fronten samtidigt som han förtvinat i bakdelen och dessutom fått förtvinade tuggmuskler så huvudet ser helknäppt ut. Trevliga biverkningar. NOT!
Jag tycker att han redan efter ett par dagar ser mindre pluffsig ut och är betydligt mindre aggressiv och nervig. Jag vet inte om det är ett rent önsketänkande från min sida; eftersom jag så hett och intensivt önskar att han ska bli frisk; som gör att jag ser det jag vill se.
Ok- han kommer förmodligen aldrig tillbaks i den form han en gång var. Draget har jag till och med släppt i mitt önsketänkande, men jag vill att han ska ha en dräglig tillvaro vare sig vi får tävla eller inte.


Matlusten har han kvar i alla fall. Han står gärna och försöker muta sig till korven som han vet att jag har i fickorna. Det gäller ju att förse sig med korv när jag ska släppa Mr B i skogen:-)


Utomhus är det inga problem med pojkarna, men jag är fortfarande tveksam till att släppa ihop dem inne. Cliff har haft så kort stubin på sistone och det smäller direkt om Bruno "råkar" dunsa in i honom...


De här sista dagarna har han fått tillbaks lite av sin forna energi och avverkar skog på lunchpromenaderna. Ett angenämt problem i mina ögon:-)


Ok- han är fortfarande cortisonpluffsig, men jag tycker han har tagit ihop lite och framförallt finns det en gnista i honom som jag saknat tidigare...att han sen är ful i pälsen och omusklad får jag ta för det det är.


Ha ha ha! Försökte ta ett kort på min flåbuse också. Det är lättare sagt än gjort med en simpel mobilkamera. Han springer konstant i 20-30 minuter varje lunch. Och fort!

Sista semesterdagen till ända. Det är med lite blandade känslor som jag går tillbaks till jobbet igen. Jag vet ju vilken arbetsfanatiker jag är och jag lär ju knappast lyssna till min kropp heller. Dessutom vet jag att jag måste gå ut i ett hårt tempo redan första dagen. Här är det inte tal om att ta det lugnt efter semestern. Tur att jag tycker om mitt jobb kanske...


Mitt galna charmtroll gör ju allt för att göra min tillvaro spännande. Idag fick han ett av sina Scoobyryck och satsade från hallen, seglade över soffryggen, fick inte stopp utan fortsatte som Bambi på hal is över mitt glasbord. Herregud vad många tankar som hann fara igenom mitt huvud. Tack och lov att glasbordet höll. Han studsade bara upp som om inget hade hänt och fortsatte sin vilda lek med en av fleesesnoddarna. Suck!


Så här charmig är han när vi ska ha våra gosestunder:-)


Men han kan vara lugn också ibland.

I helgen blev det inte alls det träningsupplägg som jag hade tänkt. Dels blev det sjukt varmt och cykelträningen fick läggas på is ett tag. Vi har bara klickertränat lite och gått ordentliga långpromenader istället.
Tyvärr har Cliff varit dålig i helgen. Han har tappat så mycket muskler i bakpartiet nu så att han lägger för mycket tyngd i fronten. Han har börjat få problem med värk i frambenen också. Vi har fått gå väldigt sakta för att han ska orka följa med på promenader. Lydnad har inte varit att tänka på. Jag hatar att se honom så här. Idag har han haft en något bättre dag så vi har kört lite pallträning. Ibland undrar jag om jag är självisk som har kvar honom. Jag intalar mig själv att han är en glad och lycklig hund, men är han det egentligen?


Men det är rätt mysigt att bli ompysslad och älskad tror jag.


Noki är lite fundersam över att det inte går att få igång farbror Cliff med lekinviter längre.

Annars är jag mest stressad  över Lockespindlarna som bara ökar i antal. Räknade till drygt 30 st på balkongen. I kväll följde en av de större med mig in. Jag såg inte att den satt på mitt ben utan märkte den först när den hoppade av och sprang över golvet. Då kom den riktiga kvinnan fram i mig. Herregud vad jag skrek:-)
Kan ingen som har mycket fästingar komma hit så kan jag exportera lite spindlar åt er. Ni får dem alldeles gratis och jag kan bjuda på en kopp kaffe för besväret också:-)

Idag har det varit en dag med lite hund. Pojkarna har bara fått sig två långpromenader och ingen lydnad.
Jag satt och flummade i lägenheten och fick ett ryck. Här skulle möbleras. Sagt och gjort. Fyra timmar senare såg det helt eljest ut. Mesta tiden tog rumsavdelaren med alla mina böcker, jo det har blivit en hel del genom åren...


Dålig bild, men sakerna betyder mycket för mig. det är julklappar från två personer som jag tycker mycket om. de tyckte om mig för den jag var. Hur det är idag vet jag inte. Jag tycker fortfarande om dem lika mycket.

Nu har jag flyttat in Tvn i vardagsrummet så folk inte behöver umgås med mig när de kommer hit. Vardagsrummet blev större men bjuder på mer plats om vi blir många någongång. Sovrummet är väl lite si och så, men där ska ju bara jag och hundarna vara ändå.


Fått upp tavlan "Voodoo tassar vidare". Den har legat i en låda för jag har gråtit varje gång jag tagit i den och inte mäktat med att få upp den. Tänk att en liten hund kan sätta så djupa spår i ens hjärta. Det gör fortfarande så förtvivlat ont varje gång jag tar i något av hennes koppel eller halsband. Jag saknar henne så otroligt mycket. Min lilla fina hund:-(

Njuter av att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. Försöker att ta det lite lugnt fysiskt också men min axel hinner inte bli bra tills jag ska börja jobba igen. Bruno får gå med nosgrimma för att axeln inte ska belastas så mycket. Det får kanske bli ett läkarbesök, misstänker att jag kan ha en muskelinflammation eller något. Tog i lite för mycket på jobbet innan semestern.


Roade mig med att tillverka en grind av vaxduk, gardinstänger och fyra krokar. Tanken var bra och den blev hyfsat fin, men nu står där en rejäl grind istället. Bruno anser att där jag är ska han också vara. Lite vaxduk hindrar knappast hans framfart då...


När vi varit på en småkall bluesfest på stan och mina smaklökar fått invigas i Irish Coffeens underbara värld så bestämde vi oss för att fixa egna Irish Coffe efter grillningen hos mig. Hundarna tycker det är trevligt med grillkvällar. Alltid är det något som tappas på golvet och ingen av de fyra är ju nödbedda när det gäller mat precis.


Jag tränar hundarna några stunder varje dag och som omväxling till den vanliga träningen kör jag lite "frustrationsträning". Att sitta tyst och still och titta på kossbarn & grisar är jobbigt för bägge.


Att bar gå över "min" träningsplan är också jobbigt för bägge fast av olika anledningar. Cliff vill jobba, Bruno vill springa.
Som avslutning har vi gått upp till starten på Nydalaspåret och bara haft tråkigt. Jobbigt för alla tre. Jag får träna mitt tålamod och humör. De får inse att motionspår inte behöver betyda att man ska skrika sig hes och kasta sig i kopplet. Inte ens om det kommer en cykel. Jag har haft såna problem med Cliff och hans evinnerliga skällande från det att han insett att vi varit på väg till ett motionsspår tills vi gått i mål. Nu vill jag ha tysta hundar. Energin ska de slösa i spåret och inte innan.


Även om jag fick tag på en billig pall på Myrorna för Cliffs rehabträning så kör vi lite skrittande i skog också. Dels för Cliffs träning, men även Bruno kan ju få inse att han har en bakdel som kräver lite särskild kontroll. Bruno fick vara med på lite pallträning härom dan, men det slutade med att jag vred mig av skratt och inte kunde fortsätta.
Det märks att vi tränat mycket liggövningar innan. När jag tog fram pallen så började han jättefint och ställde bägge tassarna perfekt på pallen men sen blev det fort och fel i vanlig ordning. När han skulle upp andra gången så skyndade han sig att få upp alla fyra tassar på pallen och lade sig ner med benen ät alla håll och kanter. Så synd att kameran inte var med!


Utomhus går det väldigt bra med pojkarna. Inomhus går det sämre. Cliff känner väl av att han inte är helt hundra i kroppen och Bruno har ingen farstu. För allas trevnad så får de turas om att ligga i sovrummet med en grind i dörröppningen. De är fram och hälsar på varandra med jämna mellanrum, men Cliff slipper bli omkullsprungen av en galen Bruno. Då blir det inga sura miner. Skönt!

Hemma igen efter en liten minisemester. Jag som precis hunnint få undan den värsta packningen efter lägret. Nu ser lägenheten ut som ett bombnedslag igen.


Syster pustar ut efter vår tältuppslagning. Lika knepigt varje gång. Bra kvinnor reder sig själva.

Vi hade tänkt tälta i Ratan men den campingen föll oss definitivt inte i smaken. Körde vidare och hamnade i Sikeå på en havscamping istället. En kanonfin camping som hade allt vi önskade oss. Dvs bra hundmiljö, fin natur, bra toaletter och lugn.


Den sötaste reception vi sett!

Det är ju nästan slut på campingsäsongen så det var inte så mycket folk där. Framförallt var det inga barn där. Skönt! Jag är inte så positivt inställd till gnälliga bortskämda semesterungar precis.


Fin yta att träna lydnad på.

Jag är ju lite skadad egentligen. Åker  iväg för att semestra men när jag kommer till campingen så såg jag direkt ut lämpliga hundträningsytor samt föll in i hemvärnstänket och planerade lämplig plats för kok, stabstält samt såg möjligheten med att det är en gammal hamn...


Vår lilla matplats som hörde till tältplatsen;-)

Det var mycket avkopplande med vattnet och man kunde faktiskt höra fåglarna och någon enstaka båt som kom puttrande. Rekade av området med hundarna när vi fått upp tältet. Lyckliga hundar som bara njöt av att få vara med oss. Det är så det ska vara.


Utsikten från matbordet.

Jag vågade inte riktigt ha hundarna vid vattnet. Det är ganska djupt där. Hamnen har anor från 1700-talet. Var och kikade på de gamla magasinen också. Riktigt bra camping om man skulle vilja ha ett litet miniläger. Det fanns ca 10 stugor också som vi kommer att hyra någongång. Tälta är charmigt så länge det inte är nattkallt.


Paddy studerar den vackra utsikten.

Vi satt och figulerade om att man ofta åker så långt på semester. Onödigt att pressa i en bil i flera timmar när det finns så fina platser på nära håll. Sikeå ligger väl lite drygt fem mil från Umeå. Perfekt i mitt tycke. Har ju redan dryga 170 mil i ändan förra veckan.


Vackra blommor.

Campingområdet var väldigt välskött och trevligt även om det var enkelt. Det är byaföreningen som sköter campingen. Bra initiativ!


Utsikt inifrån tältet.


Havet gillar jag.


Fint!


Hm. Undrar vad syster funderar på?


Nattvistelse för en natt.


Naturligtvis blev det kortspel på kvällen!

Idag har jag kört igenom lite lydnad med Cliff. Hade ju sett ut mina lydnadsplaner kvällen innan. Han gick riktigt riktigt fint idag. Eftersom jag inte hade en tanke på att träna hund på minisemestern så hade jag inte träningsväskan med mig så det blev bara lite fritt följ, dumruta, inkallning och fjärr. Men jag är nöjd med detta.


Vi ska ju besöka det här stället fler gånger. Nu vet vi ju att träningssakerna ska med nästa gång. Hoppas det blir ganska snart. Njuter så av att bo vid vatten. Det har en lugnande inverkan på mig.

Tog en vilodag från hunderiet igår. Det blev bara långpromenad med killarna & syrrans hundar. Bruno var helt uppe i det blå och ett riktigt pain mellan varven. Han var totalspeedad över att få vara hemma igen. Hemma hos syrran var han om möjligt ännu värre och började med att okynnesdricka två skålar vatten. Fick göra en extrarastning av honom så han fick tömma blåsan. Trots att magen stod på fyra hörn av allt vatten så hade han knappt tid att kissa för han blev kär i en hund. Pratade med syrran sen och fick veta att det är en hanhund. Väldig snygg hund faktiskt. Helsvart working kelpie.


På kvällen lekte vi turister och for ner på Umeå camping för att spela äventyrsgolf. Jättefin bana verkligen! Det var lite kö till golfen så vi tog oss en öl medan vi väntade. Hade ingen aning om att de har fullständiga rättigheter på campingen!


Det fanns lite andra vattenhål också. Där lyckades vi få ner en och annan boll. Men det är bra att hålla smilbanden i form också;-)


Häftiga arrengemang runt banan!


Anna in action


En av de roligaste banor jag spelat på.

Får se vad vi hittar på resten av veckan. Har funderat på minisemester med syrran. En eller två nätter i tält. Alltid hittar vi väl på något. Fort är det gjort att klämma in fyra hundar och lite packning i en bil och dra iväg;-) Här sitter det inte fast. Ingen av oss lider ju av beslutsångest....vi kan välja glass ganska snabbt när vi står vid frysdisken också. Fniss...

Har kommit hem från det bästa läger jag varit på hittills. Fruktansvärt trött och seg men kanonnöjd med veckan.
Att ha mig som kartläsare är kanske en dålig idé. Efter två felkörningar och 7 mil extra så kom vi fram till lägret vid niotiden på söndagkväll. Lite trötta och sega efter 87 mils bilresa men på bra humör ändå.
Installerade oss på rummet och lyfte in all packning, rastade hundar (igen...) och umgicks med glada Gemdalare tills det var läggdags ( eller kanske lite längre ).


Jossa fick vara hundvakt ett tag vilket hon gärna ställer upp på. Här med en jättetrevlig gammal collieherre som var med på lägret.

På måndag var det dags för skogsövningar. Vi skulle spåra. Hamnade med ett glatt gäng och instruktören Magnus Svensson ute i en regnblöt skog.
Lade ett appell liknande spår till Cliff fast med svårare vinklar och något längre än appellspåret. Två apporter + slut och lite godis i spåret. Tänkte att han skulle få ett roligt spår eftersom han inte spårat i skog sen i höstas. Jag har ju bara lagt hårda spår till honom den här säsongen.
Jossa lade ut ett spår till Bruno. Ett vanligt appellspår fast hon fick lägga lite korv i spåret för att göra det lite lättare.

Hade en trevlig väntan medan spåren fick ligga och fick lära känna lite nya människor och surra en massa hund. Den biten har jag saknat!
Vi började med Brunos spår som legat i drygt en timme. Jossa fick låna ett par handskar eftersom vi trodde att han skulle ligga på hårt i spårlinan. Snyggt påsläpp med en hund som spårade som om han aldrig gjort annat. Handskarna behövdes inte. Han spårade i lugnt sansat tempo utan att dra i linan. Korvbitarna i spåret sket han i för spåret var roligare. Han markerade alla apporterna men hade inte tid att ta upp dem. Han är ju en väldigt nyfiken kille och stannade några gånger för att vädra och lyssna vad som hände vid fikabasen men satte ner huvudet och spårade vidare direkt efteråt.
Man ska nog aldrig ha förutfattade meningar om hundar. Jag var glatt överraskad över Brunos insats. Kul!

Jossa fick sen spåra med Cliff och jag följde med bakom även denna gång. Han började spåra bra men vinden hade vänt så han fick vind från första apporten och gick in i sökfunktion istället. Vi stod bara stilla och lät honom inte gå vidare förrän han satte ner nosen igen. Då tog han resten av spåret väldigt fint och klarade även av de svåra vinklarna mycket bra. Det är så roligt att se Cliff i spåret för hans lilla vita svanstipp blir så frenetisk när han hittar en apport.
Glad och nöjd över bägge killarnas insats kunde vi styra kosan tillbaks till Stigmansgården för lunch.


Stigmansgården är en ganska sliten anläggning men med riktigt fin omgivning. Jag åker inte på läger för att leva lyxliv utan för att träna hund, så för mig spelar boendet mindre roll.

På eftermiddan skulle vi åka in till Karlsborg för att inhandla lite frukost och en del annat. Då startade inte Jossas bil för bilar behöver tydligen tankas ibland. Reservdunk fanns i bilen, men den var förstås tom. Fick lifta in med ett glatt tjejgäng så det löste sig i alla fall.

Karlsborg är förövrigt en jättefin sommarstad så dit tänker jag återvända för lite semester någongång. Åkte runt en dag för att kolla in den lilla staden med fästningen och allt annat fint där. Man kan ju inte bara träna hund;-)

Tisdag-onsdag hade jag Jenny Wibäck http://www.vovpedagogik.se/diary_56.html som instruktör. Teori blandat med praktisk träning. Fick mycket nya ideer och tips och framförallt en nytändning för fortsatt träning av bägge hundarna. Körde igenom de moment med Cliff som jag haft problem med. Finns ju ingen anledning att ta de moment som fungerar.
Eftersom man sitter och tittar lite när de andra tränar så får man så mycket hjälp och tips på andra problemlösningar också. Jag vet inte hur det är för andra människor, men jag lär mig nästan mer av att se när andra tränar för då kan jag koppla av på ett annat sätt och bara fokusera på det som sker på plan.
Dessutom får jag se andra personligheter träna hund och även hundar med andra egenskaper som svarar olika på olika belöningar och korrigeringar.
Tycker väldigt mycket om Jennys tänk och inlärningspedagogik. Synd att vi bor så långt borta. Skulle gladeligen ta lite mer lektioner med både Cliff & Bruno.


Bortsett från getingar så fanns det väldigt mycket andra små varelser på lägret. Massor av små grodor överallt. Men det är bra; då är det en frisk miljö där. Grodor är väldigt känsliga för miljöförstöring.

Torsdag-fredag hade jag Cina Bengtsson som instruktör http://www.boxerpag.se/  Hon har samma tänk om hundträning som Jenny så det passade mig väldigt bra.
Fick väldigt bra träningstips av henne när det gäller rehabiliteringsträningen av Cliff. Många aha-upplevelser blev det också när vi tittade på när de andra tränade.
Hon fick kolla in vårat fria följ noggrannt för att se hur Cliff använder sin bakdel och min fundering angående Cliffs beteende i lydnaden fick en förklaring. Han har tappat inte bara muskler utan och kontrollen över bakbenen vilket förklarar hans frustration när vi jobbar. Han vill ju göra rätt men kan faktiskt inte göra det. Här ska skrittas mycket i skogen med lilla collien. Dessutom blir det mycket "pallträning" med honom.


Bruno tycker det är skönt att vara hemma igen...

Bruno har inte varit med under lydnadspassen. Jag passade på att träna honom att sitta uppbunden bredvid lydnadsplan. Han har tränats lite på kvällarna och Jossa tog ut honom när hon kände sig träningssugen. Han har haft ganska roligt på lägret med alla människor och hundar. Men en vecka utan fysträning kan knappast skada. Vi tar igen det sen;-)

Jag har inte riktigt hunnit smälta alla intryck och allt nytt jag lärt mig. Lite synd att jag nästan inte tog några kort under lägret. Har bara suttit och sugit i mig som en svamp av allt nytt som finns att veta. Men det känns roligt att jag fått en nytändning för fortsatt träning. Träningsloggen för fjärren är kanonbra!

Och för er som säger att collies är mesiga tanthundar-ni skulle fått vara med och sett alla duktiga collies som gick otroligt fint i ösregnet på blöta planer. Lix!


Ok att en del kan tyckas lite sjåiga...men han är ju lite speciell:-)


Vilket otroligt jobb "Gemdalestanten" lagt ner för oss valpköpare. Jag förstår inte hur hon bär sig åt...fixa lite läger, baka lite fikabröd och däremellan fixar hon lite meriter på hundarna och svänger in till Danmark för att tävla lite lydnad. Det är ofattbart helt enkelt. Jag är så lyckligt lottad som har en Gemdaleshund!

Imorgon drar vi på kennelläger! Det känns skitkul att vi äntligen är på väg. Vi har insett att det blir trångt i Jossas lilla Golf men den har åtminstone en fungerande fläkt vilket min bil inte har.
Packat nästan allt färdigt nu. Känns som vanligt nervöst att jag ska glömma något. Har säkert kollat tio gånger att Cliffs medicin är med. Sån är jag.

Det ska bli kul att träna Cliff under organiserade former. Jag har ju haft lite dålig motivation till att träna med honom eftersom jag ändå inte får tävla så länge han äter medicin och som det ser ut i dagsläget så är det väl frågan om vi någonsin kan ta bort medicineringen på honom.
Skulle ha badat Cliff men läste på instruktionen till fästinghalsbandet att man inte bör bada dem en vecka före för att effekten minskar då. Så vi tar ner en skitig collie på läger....och en ren galning.
Nu blir det inget datanördande på en vecka. Skönt! Ska bara njuta av trevligt sällskap, duktiga instruktörer, fina hundar och allt som hör till.