Kajsa, Cliff & Bruno

Nu i veckan har jag gett sista Prednisolontabletten till Cliff. Sista tiden har han svällt upp rent fruktansvärt i fronten samtidigt som han förtvinat i bakdelen och dessutom fått förtvinade tuggmuskler så huvudet ser helknäppt ut. Trevliga biverkningar. NOT!
Jag tycker att han redan efter ett par dagar ser mindre pluffsig ut och är betydligt mindre aggressiv och nervig. Jag vet inte om det är ett rent önsketänkande från min sida; eftersom jag så hett och intensivt önskar att han ska bli frisk; som gör att jag ser det jag vill se.
Ok- han kommer förmodligen aldrig tillbaks i den form han en gång var. Draget har jag till och med släppt i mitt önsketänkande, men jag vill att han ska ha en dräglig tillvaro vare sig vi får tävla eller inte.


Matlusten har han kvar i alla fall. Han står gärna och försöker muta sig till korven som han vet att jag har i fickorna. Det gäller ju att förse sig med korv när jag ska släppa Mr B i skogen:-)


Utomhus är det inga problem med pojkarna, men jag är fortfarande tveksam till att släppa ihop dem inne. Cliff har haft så kort stubin på sistone och det smäller direkt om Bruno "råkar" dunsa in i honom...


De här sista dagarna har han fått tillbaks lite av sin forna energi och avverkar skog på lunchpromenaderna. Ett angenämt problem i mina ögon:-)


Ok- han är fortfarande cortisonpluffsig, men jag tycker han har tagit ihop lite och framförallt finns det en gnista i honom som jag saknat tidigare...att han sen är ful i pälsen och omusklad får jag ta för det det är.


Ha ha ha! Försökte ta ett kort på min flåbuse också. Det är lättare sagt än gjort med en simpel mobilkamera. Han springer konstant i 20-30 minuter varje lunch. Och fort!