Kajsa, Cliff & Bruno

Varit hos veterinären med Cliff idag. Är så enormt lättad över att han inte har diabetes! Symptomen stämde annars in på detta. Vi tog prover på njurarna eftersom han varit svälld över njurarna ett tag nu. Hans spolformighet är något vi får dras med ett par månader till. Det är biverkningar från cortisonet. Han ska inte få fri tillgång på vatten längre eftersom han dricker som en späkalv och detta gör att det är svårare att bli av med fettdepåerna runt njurar och bröstkorg på honom. Vi kan även börja träna lite mer fysiskt med honom. Inte bara promenader. Han ska springa.
Nu är det bara att vänta på provsvaren till nästa vecka. Veterinären har funderingar på att han kan ha någon typ av hjärnskada eftersom han tappat bakdelskontrollen. Den rehabträning jag kört med honom har kanske gjort att han klarat sig längre än han gjort annars, men att se honom på en elitplan ser vi numera som en utopi. Han klarar inte av att hoppa hindret och skriker vid stegförflyttningarna eftersom han blir så frustrerad över att inte bakdelen lyder riktigt.
Det är förmodligen också frustration över att inte ha kontroll på sina rörelser som gör att han blivit ängslig och stingslig.



Nu har Cliff fått flytta till lillmatte igen. Det tar på väldigt mycket på psyket att leva med sjuk hund. Att konstatera att mjölet är slut hemma och hasta iväg på affären har varit uteslutet. Allting måste planeras i detalj. Först fara och lämna Cliff i bilen på jobbet och sen fara iväg och handla. I bilen på jobbet är det enda stället där han känner sig trygg att bli lämnad. Likadant om jag ska på möten eller träna med Bruno. Här har inget kunnat ske impulsivt på ett bra tag nu. Jag har inte ens kunnat stänga dörren till toan utan att han gått igång med sitt hjärtlösa skrik i vild panik att jag ska lämna honom för gott. Tänk om jag spolar ner mig i toan :-O
Hos lillmatte är han lugnare. Där fungerar det fortfarande att säga att man ska till gruvan om man ska lämna honom en stund.
Här hemma har jag fått ta med honom när jag gått med soporna.
Det känns så skönt att få avlösning och samtidigt veta att Cliffs trivs så himla bra hos Jossa, Malik, Kisse (Flingan) och hamstern som jag glömt namnet på:-) Jag kan ju hälsa på honom så ofta jag vill också.
Nu ska jag vila mina stackars nerver ett tag. Jag ska träna Bruno utan att få ont i magen av ångest över att behöva lämna en ylande och gråtande Cliff. Ingen fixande med "barnvakt" x antal gånger i veckan. Det har förtagit mycket av glädjen med Brunos träning faktiskt eftersom det varit ett evigt bök och stök inför varje gång vi varit iväg.
Hoppas att blodproverna inte visar på något allvarligt fel på min hopplösa älskade lilla collietok....