tävlingsdebut
Japp! Då har vi gjort vår barmarksdebut tillsammans Bruno & jag. Nervös som få var jag vid starten, men fick hjälp av Kenneth (Björnligan) som fick Bruno lugn och sansad. Fast då ville han istället stanna kvar hos honom för han var ju en mysig kille. Fick lintrassel och strul direkt men redde upp det lugnt och sansat och sen var vi iväg.
Bruno gick på i ett väldigt bra tempo och var hur lydig som helst med höger/vänster kommandon. När vi kom till den långa branta utförslöpan gick jag ut till vänster för att släppa fram ett ekipage. Tyvärr var det lite för mjukt i kanten och framhjulet på cykeln skar ner och ställde sig 90 grader fel. Lyckades hålla mig uppe, men hade en livsfarligt hög puls efteråt. Farligt!
Bruno var på hugget och tänkte gena genom skogen för att hinna ikapp hunden som passerat och nästa lintrassel var ett faktum. Även den här gången redde vi upp det lugnt och sansat.
Resten av banan gick smärtfritt även om min nervositet gjorde att jag fick sämre ork. Var duktigt trött när vi kom i mål.
Vi slutade som femma av fem i klassen, men jag var mest nöjd med att det gått så bra ändå. Två av tjejerna tävlar i landslaget, de andra två är också duktiga och vältränade. Jag bättrade vårt personbästa med 35 sekunder trots det strul vi hade och fick en tid som inte alls är något att skämmas för.
Det vi tar med oss från den här tävlingen är att vi måste träna starter. Huvudsaken är att vi hade kul tillsammans och det hade vi verkligen. Nu längtar jag till snön. Det ska bli så roligt att åka skidor med Bruno!
Resultatet:
Bruno gick på i ett väldigt bra tempo och var hur lydig som helst med höger/vänster kommandon. När vi kom till den långa branta utförslöpan gick jag ut till vänster för att släppa fram ett ekipage. Tyvärr var det lite för mjukt i kanten och framhjulet på cykeln skar ner och ställde sig 90 grader fel. Lyckades hålla mig uppe, men hade en livsfarligt hög puls efteråt. Farligt!
Bruno var på hugget och tänkte gena genom skogen för att hinna ikapp hunden som passerat och nästa lintrassel var ett faktum. Även den här gången redde vi upp det lugnt och sansat.
Resten av banan gick smärtfritt även om min nervositet gjorde att jag fick sämre ork. Var duktigt trött när vi kom i mål.
Vi slutade som femma av fem i klassen, men jag var mest nöjd med att det gått så bra ändå. Två av tjejerna tävlar i landslaget, de andra två är också duktiga och vältränade. Jag bättrade vårt personbästa med 35 sekunder trots det strul vi hade och fick en tid som inte alls är något att skämmas för.
Det vi tar med oss från den här tävlingen är att vi måste träna starter. Huvudsaken är att vi hade kul tillsammans och det hade vi verkligen. Nu längtar jag till snön. Det ska bli så roligt att åka skidor med Bruno!
Resultatet:
Tävlingen kördes i det 4 km långa elljuspåret på Nydala, och resultatlistan ser ut så här:
Kickbike, 2 hundar, mix
Sara Nilsson Norsjö Hundkörare 08:09
Kickbike, 1 hund, mix
Liselott Eriksson Umeå DHK 08:18
Christin Westman Umeå DHK 08:34
Marie Larsson Norsjö Hundkörare 08:51
Catarina Södersten SPHK Nedre Norra 09:09
Emanuel Nilsson Lycksele DHK 10:38
Mikaela Asplund Umeå DHK 10:58
Cykel, 1 hund, damer
Sara Nilsson Norsjö Hundkörare 07:16
Tina Gidlund Sundsvalls BK 07:57
Sofia Börjesson Lycksele DHK 08:05
Ida Åstrand Umeå DHK 09:42
Karin Wallgren Umeå DHK 09:50
Cykel, 1 hund, herrar
Mats Marklund Norsjö Hundkörare 07:30
Linlöpning, 1 hund, damer
Marie Larsson Norsjö Hundkörare 15:12
Anna Börjesson Lycksele DHK 20:58
Motionsklass, Kickbike
Pether Eriksson Umeå BHK 09:36
Emma Åhlen Umeå DHK 11:51
Kan inte annat än vara glad över min stolliga kille:-)
Fotograf Kenneth Björnligan http://www.bjorn-ligan.webs.com/
Följetongen Cliff
Varit hos veterinären med Cliff idag. Är så enormt lättad över att han inte har diabetes! Symptomen stämde annars in på detta. Vi tog prover på njurarna eftersom han varit svälld över njurarna ett tag nu. Hans spolformighet är något vi får dras med ett par månader till. Det är biverkningar från cortisonet. Han ska inte få fri tillgång på vatten längre eftersom han dricker som en späkalv och detta gör att det är svårare att bli av med fettdepåerna runt njurar och bröstkorg på honom. Vi kan även börja träna lite mer fysiskt med honom. Inte bara promenader. Han ska springa.
Nu är det bara att vänta på provsvaren till nästa vecka. Veterinären har funderingar på att han kan ha någon typ av hjärnskada eftersom han tappat bakdelskontrollen. Den rehabträning jag kört med honom har kanske gjort att han klarat sig längre än han gjort annars, men att se honom på en elitplan ser vi numera som en utopi. Han klarar inte av att hoppa hindret och skriker vid stegförflyttningarna eftersom han blir så frustrerad över att inte bakdelen lyder riktigt.
Det är förmodligen också frustration över att inte ha kontroll på sina rörelser som gör att han blivit ängslig och stingslig.
Nu har Cliff fått flytta till lillmatte igen. Det tar på väldigt mycket på psyket att leva med sjuk hund. Att konstatera att mjölet är slut hemma och hasta iväg på affären har varit uteslutet. Allting måste planeras i detalj. Först fara och lämna Cliff i bilen på jobbet och sen fara iväg och handla. I bilen på jobbet är det enda stället där han känner sig trygg att bli lämnad. Likadant om jag ska på möten eller träna med Bruno. Här har inget kunnat ske impulsivt på ett bra tag nu. Jag har inte ens kunnat stänga dörren till toan utan att han gått igång med sitt hjärtlösa skrik i vild panik att jag ska lämna honom för gott. Tänk om jag spolar ner mig i toan :-O
Hos lillmatte är han lugnare. Där fungerar det fortfarande att säga att man ska till gruvan om man ska lämna honom en stund.
Här hemma har jag fått ta med honom när jag gått med soporna.
Det känns så skönt att få avlösning och samtidigt veta att Cliffs trivs så himla bra hos Jossa, Malik, Kisse (Flingan) och hamstern som jag glömt namnet på:-) Jag kan ju hälsa på honom så ofta jag vill också.
Nu ska jag vila mina stackars nerver ett tag. Jag ska träna Bruno utan att få ont i magen av ångest över att behöva lämna en ylande och gråtande Cliff. Ingen fixande med "barnvakt" x antal gånger i veckan. Det har förtagit mycket av glädjen med Brunos träning faktiskt eftersom det varit ett evigt bök och stök inför varje gång vi varit iväg.
Hoppas att blodproverna inte visar på något allvarligt fel på min hopplösa älskade lilla collietok....
Nu är det bara att vänta på provsvaren till nästa vecka. Veterinären har funderingar på att han kan ha någon typ av hjärnskada eftersom han tappat bakdelskontrollen. Den rehabträning jag kört med honom har kanske gjort att han klarat sig längre än han gjort annars, men att se honom på en elitplan ser vi numera som en utopi. Han klarar inte av att hoppa hindret och skriker vid stegförflyttningarna eftersom han blir så frustrerad över att inte bakdelen lyder riktigt.
Det är förmodligen också frustration över att inte ha kontroll på sina rörelser som gör att han blivit ängslig och stingslig.
Nu har Cliff fått flytta till lillmatte igen. Det tar på väldigt mycket på psyket att leva med sjuk hund. Att konstatera att mjölet är slut hemma och hasta iväg på affären har varit uteslutet. Allting måste planeras i detalj. Först fara och lämna Cliff i bilen på jobbet och sen fara iväg och handla. I bilen på jobbet är det enda stället där han känner sig trygg att bli lämnad. Likadant om jag ska på möten eller träna med Bruno. Här har inget kunnat ske impulsivt på ett bra tag nu. Jag har inte ens kunnat stänga dörren till toan utan att han gått igång med sitt hjärtlösa skrik i vild panik att jag ska lämna honom för gott. Tänk om jag spolar ner mig i toan :-O
Hos lillmatte är han lugnare. Där fungerar det fortfarande att säga att man ska till gruvan om man ska lämna honom en stund.
Här hemma har jag fått ta med honom när jag gått med soporna.
Det känns så skönt att få avlösning och samtidigt veta att Cliffs trivs så himla bra hos Jossa, Malik, Kisse (Flingan) och hamstern som jag glömt namnet på:-) Jag kan ju hälsa på honom så ofta jag vill också.
Nu ska jag vila mina stackars nerver ett tag. Jag ska träna Bruno utan att få ont i magen av ångest över att behöva lämna en ylande och gråtande Cliff. Ingen fixande med "barnvakt" x antal gånger i veckan. Det har förtagit mycket av glädjen med Brunos träning faktiskt eftersom det varit ett evigt bök och stök inför varje gång vi varit iväg.
Hoppas att blodproverna inte visar på något allvarligt fel på min hopplösa älskade lilla collietok....
Mycket och ingenting...
Haft en hel del funderingar om allt och ingenting på sistone. Det är mycket som tål att tänkas på och annat som jag faktiskt inte skulle behöva fundera på...
Måste ringa veterinären i alla fall. Något är väldigt fel med Cliff. Han uppför sig som om han skulle vara dement ibland. Vissa ljusa stunder fungerar allt som det ska. Då är han samma vanliga gamla Cliff och går elitlydnaden så pass bra att jag blir sugen på att anmäla till tävling. Andra stunder är han förvirrad, går in i väggar och blir aggressiv mot hundar och folk. Det tar på psykiskt att umgås med honom för jag lever ju trots allt på hoppet och önskar intensivt att han ska bli helt frisk. Jag tillåter honom att kampa med kopplet som en valp för jag tycker det är så positivt att han vill och orkar göra det. Jag hissnar av lycka när han vill busa med Bruno i skogen och lika glad som jag blir över alla friskhetstecken lika förtvivlad blir jag över att han fortfarande är plufsig och sälformad. Han går inte att lämna ensam överhuvudtaget. Han blir helt förtvivlad om jag stänger honom ute när jag går på toa och när han blir ledsen då hör alla det. Tyvärr!
Han verkar dessutom lida av yrsel eftersom han "klöser" fast sig i golvet ganska ofta. Suck:-(
Har inte gjort någon utvärdering till hundtjänstbefälet angående KFÖ. Vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Får väl delge helt objektivt vad som hänt och inte hänt. Som bekant är det svårt att både skita och hålla igen samtidigt.
Har dessutom tagit ett beslut om att inte vara så jävla diplomatisk jämnt. Om öppenhet och ärlighet efterfrågas så ska jag väl tillgodose önskemålen. Men sanningen kan ju göra ont också. Skjut budbäraren så ordnar sig allt...
Måste ringa veterinären i alla fall. Något är väldigt fel med Cliff. Han uppför sig som om han skulle vara dement ibland. Vissa ljusa stunder fungerar allt som det ska. Då är han samma vanliga gamla Cliff och går elitlydnaden så pass bra att jag blir sugen på att anmäla till tävling. Andra stunder är han förvirrad, går in i väggar och blir aggressiv mot hundar och folk. Det tar på psykiskt att umgås med honom för jag lever ju trots allt på hoppet och önskar intensivt att han ska bli helt frisk. Jag tillåter honom att kampa med kopplet som en valp för jag tycker det är så positivt att han vill och orkar göra det. Jag hissnar av lycka när han vill busa med Bruno i skogen och lika glad som jag blir över alla friskhetstecken lika förtvivlad blir jag över att han fortfarande är plufsig och sälformad. Han går inte att lämna ensam överhuvudtaget. Han blir helt förtvivlad om jag stänger honom ute när jag går på toa och när han blir ledsen då hör alla det. Tyvärr!
Han verkar dessutom lida av yrsel eftersom han "klöser" fast sig i golvet ganska ofta. Suck:-(
Har inte gjort någon utvärdering till hundtjänstbefälet angående KFÖ. Vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Får väl delge helt objektivt vad som hänt och inte hänt. Som bekant är det svårt att både skita och hålla igen samtidigt.
Har dessutom tagit ett beslut om att inte vara så jävla diplomatisk jämnt. Om öppenhet och ärlighet efterfrågas så ska jag väl tillgodose önskemålen. Men sanningen kan ju göra ont också. Skjut budbäraren så ordnar sig allt...
