Kajsa, Cliff & Bruno

                        
Vår och nya tider. Kan lugnt säga att det händer mycket kring mig nu. Att få sålt huset gör ju att en kvarnsten lättade runt halsen på mig. Men samtidigt gör det ont att sälja mitt hus. Det fanns ju en anledning till att jag köpte det.
Den här våren har varit tyngre än någonsin för mig. Inte bara för ekonomin. Det har varit så mycket annat också som tagit av den lilla energi jag hade kvar. När Cliff var som sjukast trodde jag att det var dags att skicka mig på Umedalen för gott. Trodde ärligt ett tag att jag skulle gå sönder. Tyck gärna att jag är sjåpig, men om man har det jag har i "ryggsäcken" behövs det inte mer för att man ska brista.
Familjeangelägenheter, ekonomi, jobbsituation tog för mycket av mig och till slut blev det för mycket. Känslomässigt gick jag in i väggen och blev bara tom. Jag stängde av helt enkelt för att orka leva vidare.

Nu ska jag köra ner huvudet och kämpa vidare. Visst blir det tungt ekonomiskt med lån på huset i tolv år framåt, ensam med hyran och annat. Att rodda tre krävande hundar blir inte heller lätt. Men om jag ska fixa det här måste jag göra det själv. Jag vill kunna träna hundarna med all den tid det tar. Vill kunna åka iväg på möten, övningar och Gud vet vad utan att ta hänsyn till någon annan. Jag vill kunna satsa 110 % på jobbet (jo jag är arbetsidiot) utan att behöva få dåligt samvete för någon annan. För hur det nu är så är det Jossa, övrig familj, hundarna & jobbet ( i nämnd ordning) som ger mig energi att kämpa på. Det finns inte plats för någon karl i mitt liv just nu.

Mer uttömmande än så här tänker jag inte bli. Det får helt enkelt räcka så. Det är tråkigt det som hänt men ibland måste man ta svåra och obekväma steg för att komma vidare i livet.
Det är bara att ta det bästa av det man varit med om, glömma resten och se framåt....