landat och djupdykt
Vi höll till på Marina konferenscenter med utsikt över färjorna som avgick till Tallinn och Stockholm. Dagarna var fullspäckade med föreläsningar och kvällarna var det festligheter med god mat och trevligt folk.
Fast den trevligaste människan träffade jag på hotellet ändå. En kille från australien som förgyllde min första kväll. Väldigt trevlig prick som var ute på jorden runt resa och hade mycket att berätta.
Annars fanns det andra trevliga prickar som jag träffade på fikarasterna. Samma intelligenta blick och givande samtal som en del andra deltagare hade...say no more
Väl hemma var det bara att hämta Cliff hos syster, gå vidare till Jossa för att lämna Cliff och hämta upp de andra två.
Mina hundar har skött sig hyfsat bra. Cliff har väl varit lite stökig hos syster och skällt i trapphuset. När vi gick ut tillsammans när jag hämtade honom så var han knäpptyst och skötsam. Lustig kille!
Bruno har bara haft sönder ett glas med sin glada svans och tuktat en pittbull som var kaxig mot honom annars har han skött sig bra. Trodde inte att det fanns så mycket i honom att han ger sig på en pittis. Även om det inte var han som började så blir jag lite förvånad.
Voodoo har lärt sig att göra high five stående på bakbenen. Hon har fått sitta i bur när de haft gäster av naturlig anledning.
Jag har nu beställt tid för avlivning av Voodoo. På onsdag nästa vecka ska hon få springa på de evigt gröna ängarna där inga besvärliga människor kan vara närgångna mot henne. Hon slipper stressen över att träffa nya människor, barn och hundar.
Jag älskar den hunden så att det gör ont och då är det lätt hänt att bli lite självisk. Jag har hela tiden försvarat mig med att hon fungerar med mig och hemma; men jag kan ju inte försvara stressen jag utsätter henne för när hon träffar nya människor. Hon mår helt enkelt inte bra.
Det blir påfrestande för mig också att alltid vara på min vakt och hålla koll framåt, bakåt och åt sidorna för att se så att ingen halvmeterstyp kommer rusande mot oss. Inte lätt när jag bor vid ett dagis. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om hon bet ett barn.
Visst kan jag bosätta mig i skogen och leva isolerad från alla människor så att Voodoo och jag får leva i symbios och ha våra mysiga stunder. För det finns ingen hund som kan vara så go och mysig som hon.
Vi kan ju traggla runt i all evighet med lydnad och spår också även om jag vet att vi aldrig kan deltaga på en tävling. Vi kan också tävla drag på lokal nivå där det inte finns veterinärer som taffsar på henne.
Men hur jag än vänder och vrider på det så är det inte försvarbart att ha kvar henne bara för att jag älskar henne så mycket.
Jag är dessutom helt låst med vilka jag träffar, vilka som ska komma hem till mig och med att lämna bort henne om jag ska ut och resa utan hund. Det är bara Jossa som frivilligt ställer upp på att ta hand om henne. Hon går inte att ha i rastgård heller.
Det är mycket tankar och funderingar och inget lätt beslut att ta. Det gör så fruktansvärt ont att leka Gud och bestämma över hennes öde. Men jag tror att jag gör henne en tjänst som ger henne möjligheten att jaga fotbollar på de evigt gröna ängarna. Utan stress. Utan matte....
Det är ett fruktansvärt beslut att ta, och ingen mår bra av att känna sig som en bödel. I synnerhet inte när det gäller en hund, som man älskar hett & intensivt.
Som en tröst, så kan jag skriva, att det går över. Även om det fortfarande gör ont när jag tänker på Alex, så börjar jag förlåta mig själv & mitt beslut.
Hon kommer att få det bättre sen, även om hon kommer att sakna sin matte! Men jag har hört att det inte finns tidsbegrepp däruppe, och att man bara ska må fint hela tiden, så då kanske hon inte känner saknad heller...
Håller med syster....har själv varit där med och lider med dig. Även om det är rätt känns det fel, men felet vore att blunda och inte göra något till den dagen då man tvingas inse att det var fel...
Jag vet också hur svårt det är att ta ett sånt beslut. Du gör det rätta, både för henne och dej själv. Minns de fina stunderna ni haft tillsammans.
Jag beundrar dig... Det gör jag verkligen... Jag har en bc-pojke som jag precis som du får titta både framåt och bakåt med hela tiden... Men jag klarar inte av att ta beslutet... inte än i alla fall...
Usch vilket jobbigt beslut. Jag lider med dig
